SVAMPLUST

jag flyttade hit

mkt har hänt

sen dess



mkt jag aldrig trodde

skulle hända

för vem tror d



återkommer ev

i ämnet

fasta telefonen

fascinerar å skrämmer

mig ibland



igår ringde den

när jag skulle vila



flög upp å tänkte

att d var göran



insåg i nästa sekund

att d e d inte...



å d var d ju inte heller

backar i tiden

än en gång

till hösten 2007

tiden när göran

var sjuk

mkt sjuk å utan ork



jag tog beslut

å diskussioner

på sjukhuset

eftersom vi hade

pratat igenom

hur han ville ha d



inga detaljer

utan hur han tänkte

å önskade

alltså tog jag besluten

utifrån hans/vårt ¨tänk¨



ibland fick jag frågan:

är det ditt lr hans val/beslut?

hörde undertonen

jag var en jävligt

¨besvärlig anhörig¨



just nu e d mitt

men jag berättar

allt för honom

å om han inte håller med

så ändrar jag

självklart beslutet



eftersom han var

så pass sjuk

så orkade han inte

ta alla diskussioner sj



jag är ganska säker på

att han var rätt nöjd

över att vara gift

med en bitch som mig



som stod på hans sida

mot ibland vissa

stolliga läkare



visst dom ville nog väl

men dom tänkte så galet

ibland

dom var inte elaka

absolut inte

utan bara otänkta



vad jag tänkte

komma fram till

egentligen

var väl

hmmm...

nu tog orden slut



vill iaf i slutänden

bara framhålla

att sjukvården på

nus i umeå

å sjukvården

i arjeplog

fungerade

fantastiskt bra

till då

när vi

min man å jag

å barnen

levde

i dödens väntrum




ungefär nu

fast då

hade vi levt

3 veckor i det väntrummet

vi hade 3 veckor kvar

i väntrummet

men d visste vi inte då



jag trodde på

längre tid

ville väl tro d

hade inga långsiktiga planer

levde dag för dag



ett mål var

smärtpumpsoperationen

för att sedan åka hemåt

varje uppskjuten op.

blev en besvikelse



när d var gjort

planerades hemresan

jag stannade kvar i umeå

å vinkade av honom

tillsammans med

mina barns

storasysters mamma

å hennes dotter



efter han lyfts in i

ambulanshelikoptern

å vi sett när den lyfte

påbörjades min hemresa

3,5 timmars bilresa

i min ensamhet



våra barn var hemma

i arjeplog

å mötte upp

sin pappa

när helikoptern landade

skulle min pappa

blivit 73 år

om han levt



men de gör han inte

annat än i tankarna

å minnena

är ett uttryck inom vården

som betyder

att om livet upphör

så ska ingen omstart

försökas på



i min fantasi trodde jag inte

att det var aktuellt

på en patient som

var döende

å ingen räddning finns



min pappa åkte hemåt

i ambulans

döende var han

hjärtat stannade i arvidsjaur

så han dog där



läkaren pratade med mig

när jag kom fram

ngr minuter senare

sa att det var bra

att vi varit tydliga

ang. att vi inte ville

att ngt skulle göras



jag stod som ett frågetecken

han var ju döende så

det är väl självklart

att ni inte försöker

med återupplivning???



det är vår skyldighet sa läkaren

om inget annat sagts...

å hur lång tid

har han/hon kvar?

att leva alltså

en fråga som

ibland ställs

när det handlar

om sjukdom

med dödlig utgång



jag fick oxå frågan

alltså hur lång tid

göran hade kvar

j = jag

f = frågeställaren

f - hur lång tid har han kvar?

j - hur lång tid har du kvar?

f - men, men det vet väl inte jag

j - nä å det vet ju inte vi heller

hur länge göran lever

f - men det är ju inte riktigt samma sak

j - nä iofs, jag kan ju tex dö imorgon

f - du???

j - ja, jag kan ju tex halka i stentrappan här

på sjukhuset å slå ihjäl mig...

( ja jag vet, jag är inte snäll alla dagar)



visst finns det prognoser

läkare bedömer och tror

utifrån vad de redan vet

men ändå

ändå vet vi inte

ngt oförutsett kan inträffa

som både gör

livet kortare

eller längre



därför sa jag till läkarna

att jag vill inte veta

vad ni tror om tidsperspektivet

jag tar dan som den kommer

å det blir som det blir

vilken lycka

ännu en dag som inte är

svinkall

inte än så länge iaf



helt plötsligt kändes allt

sååå mkt bättre

även om det inte

är så enkelt

som att ute-temperaturen

styr den inre temperaturen



men helt klart

påverkar det



att ha familj å vänner

kunna njuta av utsikter

ha mat å husrum

glädjas åt det lilla

osv

å ändå känns det som

att botten nästan

är nådd



klamrar mig fast

vid hoppet å ljuset

för jag vet

att det blir ljusare igen

nångång

sakta hasar

jag neråt

mot brunnsbotten

kämpar emot

klöser i brunnsväggarna



får fäste ibland

klamrar mig fast

det tar på

att hålla emot

tappar greppet



rasar ner

får ibland kraft å mod

lyckas klättra lite

uppåt mot ljuset



livlinorna räddar mig

från att falla till botten

men de kan inte

göra allt



jag har min del

i det hela

hur jag hanterar

mitt liv

men hela tiden

ser jag ljuset däruppe



det är det

som drar

som ger mig

ork att kämpa



ljuset å livlinorna

tack till mina livlinor

tack för att ni finns

ett telefonsamtal

kan göra en glad

ett telefonsamtal

kan oxå öppna en avgrund

så djup att man inte

vet hur långt ner botten är



innan jag landade

på botten

hann jag bestämma mig

för att inte slå ihjäl mig

på nåt sätt

skulle jag överleva

för mina barns skull



för görans skull

för min egen skull

det har jag gjort

jag lever

å jag lever inte mindre

än jag gjorde förut

men annorlunda



livlinan fanns

även om jag inte kände den

i ögonblicket när jag föll

så fanns den ändå

i form av

familj å släkt

grannar å jobbarkompisar

irl-vänner å internet-vänner



mina tankar idag

är annorlunda

än tankarna jag tänkte

för ngr år sedan

var inte rädda för varandra

var rädda om varandra

/ ulrika

på 70-talet kallades jutis

änkornas by



männen som arbetade

med hormoslyr i skogen

fick cancer å dog



min mans morfar

började i gruvan

och han blev gammal



på 80-talet levde byn upp

familjer flyttade dit

barn föddes

jutisbor i förskingringen

flyttade hem

byn växte





sen hände nåt

som förändrade 

mitt å mina barns liv

min man å mina barns pappa

blev bara 51 år



han fick cancer

dog 6 veckor

efter diagnosen





tankar förändras

sånt som varit viktigt

blir oviktigt

oväsentligt



livet är värdefullt

det går inte i repris

ta vara på det




http://norran.se/nyheter/akommuner/article1106425.ece

stöd kampen mot cancer - köp jutiskalendern 2011

http://www.jutis.se/kalendern.asp

i mörkret

gick vi runt

i ljusens sken



ospårat

på skottade gångar

trampade stigar



läste namn

på de som redan levt

sitt liv

tände ljus på gravarna

mina barns pappa



min pappa

å mina barns morfar

min farmor å farfar



mina barns farmor

mina barns farmorsmor å farmorsfar



min mormor å morfar

min kusin å moster å morbror

mina kusinbarns pappa

slutligen ett ljus

i minneslunden



när jag går där

så kan jag se dom

framför mig

när dom levde

höra deras röster

minnas dom



som lyktgummor gick vi runt där

jag och mina barn

fotona här har jag lånat av

min dotter pernilla w johansson

tack pernilla